Isländsk Fårhund (information och rasstandard)

Kort bakgrund:

Den Isländska fårhunden är Islands nationalras. Den anses härstamma främst från de hundar, som följde med norska invandrare på 800-talet. Rasen är en gårds- och vallhund, som har till uppgift att hålla reda på allt som händer på gården, samt att samla ihop och driva in djuren. Isländsk fårhund är en medelstor spetshund (idealhöjd hane: 46 cm, tik: 42 cm).  

Vallhunden: 

Eftersom Island är fritt från stora rovdjur och de stora avstånden gjort boskapsstölder sällsynta, har det inte funnits behov av en aggressiv vakt- eller försvarshund. Den vallande uppgiften är att i första hand samla och driva djur. Med sin fantastiska energi, sitt stora mod och sin uppmärksamhet bidrar hundarna till att djuren finner vägen till skiljningsplatserna. En ivrigt skällande Islandshund får fart på tackor och lamm även när de trycker bakom lavablock eller i håligheter i den vulkaniska terrängen. Då kor ska mjölkas eller hästar hämtas får de ibland finna sig i att ha en envis liten hund i hasorna. Vallegenskaperna är mycket starka, men jaktinstinkten föga utvecklad. 

Vakthunden:

Den Isländska fårhunden betecknas ofta ”gårds- och vallhund”. Som gårdshund ska den hålla gården ren från friströvande djur som inte har där att göra. Den ska också varna då främlingar är i antågande. Inte så mycket för att uppmärksamma ett hot utan mer för att förbereda ett besök. De isländska bondgårdarna har enligt tradition under århundraden erbjudit husrum åt resenärer. Den Isländska fårhunden är med sitt skall en ypperlig varnande vakthund som absolut inte får vara aggressiv. I flerbostadshus och i tätbebyggda områden kan en skällande vakthund uppfattas som påfrestande. Något att tänka på!

Eftersom de enda egentliga rovdjur på Island är rovfåglar, så är det mycket vanligt att Islandshunden står och spanar upp mot himlen. De skäller ofta på både fåglar och flygplan. Detta för att skrämma iväg eventuellt anfallande rovfåglar, som ofta går till attack mot nyfödda lamm, kalvar och föl.

Mentalitet:

Islandshunden är en härdig och vaken hund med ett livligt temperament. Den är vänlig, nyfiken och modig. Den ser nöjd ut och tycks ofta leende. Islandshunden är en mycket självständig hund, men har trots det lätt att lära, såväl sådant man önskar som motsatsen. En valp som får ströva fritt omkring utanför den egna gården under sina tidiga upptäcksfärder kan som vuxen komma att leva ett vagabonderande liv såväl nära som fjärran. En hund som däremot fått lära sig gårdens gränser som liten blir gårdsfast och hemkär.

Den Isländska fårhunden ska vara glad i människor, men den kan vara ganska ”tuff” mot djur. Harar, grävlingar, kråkor och andra större djur som passerar över gården (reviret) blir bortfösta snabbt och bestämt.

Genom rasens ursprungliga arbetsuppgifter, som ställer stora krav på hjärnans medverkan, behöver Islandshunden inte bara fysisk motion, utan även aktiviteter som kräver att den använder hjärnan. Rasens, i grunden, livliga beteenden gör att stresslekar (högfrekvent boll- och pinnkastning, livliga jaktlekar mm) är olämpliga. Den rastypiska självständigheten kan utan kontakt och ledarskap från ägaren resultera i en självsvåldig hund som vill göra som den själv vill utan hänsyn till husse eller matte.

God kontakt, ett tydligt ledarskap och en plats i flocken (familjen) från tidig ålder är därför det viktigaste ingredienserna för den grundtrygghet varje Isländsk fårhund behöver i livet.

Lika aktiv som Islandshunden är utomhus, lika lugn är den inomhus. Islandshunden ligger garanterat ihoprullad och sover vid dina fötter. Islandshunden trivs utmärkt i sällskap med andra djur (t ex andra hundar, katter mm) och är mycket mån om sin flock.

Den vill helst vara tillsammans med sin familj hela tiden och följer oftast med runt i huset. Flera hundar av rasen ligger oftast tätt tillsammans.

Temperamenten skiljer sig hos individerna i rasen, från den mycket keliga, mjuka och kontaktlystna, till den självständiga, mindre lydiga hunden. Självfallet finns det talrika variationer mellan dessa ytterligheter. Generellt kan sägas att oavsett vilken av dessa karaktärstyper man har fått i sin hund, så kommer man att tycka att man fått världens härligaste hund. Med den mjuka typen har man fått en enastående läraktig, lydig, kärleksfull och pålitlig hund. Hos motsatsen har man fått det glada, leende charmtrollet som är precis lika kärleksfull som den andra typen.

Man bör inte skaffa sig en Islandshund om man själv är nervös och ”hispig” eller föredrar lugn och ro. Oavsett hundens temperament, kan den inte leva under sådana omständigheter. Den mjuka hunden kommer att bli skrämd och olycklig och den självständiga kan bli en problemhund.

Den isländska fårhunden är aldrig bitsk eller oärlig. Det är också ovanligt att den är bitsk mot andra hundar. Naturligtvis kan det uppstå kontroverser mellan hundarna, men om det bara är islänningar inblandade så löser de problemen själva. En del hanhundar kan vara lite aggressiva mot rivaler.

Islänningen är totalt sett en mycket robust hund, som oftast tål en skarp tillsägelse utan att ”ducka”. Den förstår mycket väl vad man menar, men skakar av sig det eventuella obehaget på några sekunder; ”jag vet ju ändå hur det egentligen ska vara, låt matte stå där och gapa en stund så blir det lugnt sedan….”

Normalt sett brukar man inte behöva ”ta i” en islänning. Det brukar räcka med att använda rösten, även om man då och då får höja den ett antal ”tonarter”.

Som förstagångs-hundägare kan en Isländsk fårhund vara ett mindre bra val. Det är en totalt sett mycket krävande hund, som verkligen behöver ett starkt ledarskap för att utvecklas till en harmonisk och stabil hund. Det kan vara svårt att veta var man ska dra gränsen för islänningens skällande, eftersom rasen är en skällande vallhund. Hur mycket ska man plocka bort av urinstinkterna?

Många anser att en islänning inte har stabiliserat sig mentalt förrän vid ca två års ålder och under tiden så kan de vara riktigt ”jobbiga” med alla sina upptåg och idéer.

Tänk efter innan du tar dig an en Isländsk fårhund!

Rasstandard (F.C.I's standard på engelska)

ICELANDIC SHEEPDOG

(Íslenskur fjárhundur)

FCI-Standard No. 289/29.11.2000/GB
Translated by Helga Andrésdóttir

ORIGIN: Iceland

DATE OF PUBLICATION OF THE ORIGINAL VALID STANDARD: 24.06.1987

UTILIZATION: Herding dog.

CLASSIFICATION F.C.I.
Group 5 - Spitz and primitive types.
Section 3 - Nordic Watchdogs and Herders.
Without working trial.

BRIEF HISTORICAL SUMMARY:
The Icelandic Sheepdog is Iceland’s only native dog. It was brought to Iceland with the first Viking settlers (AD 874 - 930). The Icelandic Sheepdog and its method of working adapted to the local terrain, farming methods and the hard struggle for survival of the Icelandic people over the centuries, making it indispensable in the rounding up of livestock on the farms. The Icelandic Sheepdog’s popularity has increased over the last few decades and, despite the fact the breed is still very small in numbers, it is no longer considered to be in danger of extinction.

GENERAL APPEARANCE:
The Icelandic Sheepdog is a Nordic herding spitz, slightly under medium sized with prick ears and a curled tail. Seen from the side the dog is rectangular; the length of the body from the point of shoulder to point of buttock is greater than the height at withers. The depth of the chest is equal to the length of the foreleg. The expression is gentle, intelligent and happy. A confident and lively bearing is typical for this dog. There are two types of coat, long and short, both thick and extremely weatherproof. There is a marked difference in appearance between the sexes.

BEHAVIOUR AND TEMPERAMENT:
The Icelandic Sheepdog is a hardy and agile herding dog which barks, making it extremely useful for herding or driving livestock in the pastures, in the mountains or finding lost sheep. The Icelandic Sheepdog is by nature very alert and will always give visitors an enthusiastic welcome without being aggressive. Hunting instincts are not strong. The Icelandic Sheepdog is cheerful, friendly, inquisitive, playful and unafraid.

HEAD:
Strongly built with close fitting skin. Skull slightly longer than muzzle. Triangular when seen from above or the side.

CRANIAL REGION:
Skull: Somewhat domed
Stop: Clearly defined though neither steep nor high.

FACIAL REGION:
Nose: Black, dark brown in chocolate brown and some cream dogs.
Muzzle: Well-developed, nasal bridge straight. Muzzle slightly shorter than skull. Tapering evenly towards              the nose to form a blunt triangle when seen from both above and from the side.
Lips: Black, close fitting, dark brown in chocolate brown and some cream dogs.
Bite: Scissor bite. Complete dentition.
Cheeks: Flat.
Eyes: Of medium size and almond shaped. Dark brown. Slightly lighter in chocolate brown and some cream          dogs. The eye-rims are black. Dark brown in chocolate brown and some cream dogs.
Ears: Erect and of medium size. Triangular with firm edges and slightly rounded tips. Very mobile, reacting         sensitively to sound and showing the dog’s mood.

NECK: Moderately long and muscular with no loose skin. Slightly arched and carried high.

BODY: Rectangular and strong. The length in correct proportion to height and in harmony with general             appearance.
Back: Level, muscular and strong.
Loins: Broad and muscular.
Croup: Moderately short and wide, slightly sloping and well muscled.
Chest: Long, deep and well sprung.
Belly: Only a slight tuck up.

TAIL: High set, curled over and touching the back.

LIMBS:
FOREQUARTERS: When seen from the front the forelegs are straight, parallel and strong. Normal                               angulation.
Shoulders: Oblique and muscular.
Dew claws: May be double.
Forefeet: Slightly oval toes well-arched and tight, with well-developed pads.

HINDQUARTERS: When seen from behind the hindlegs are straight, parallel and strong normal angulation.
Thighs: Broad and well muscled.
Dew claws: Well-developed double dewclaws are desirable.
Hindfeet: Same as forefeet.

GAIT: Displays agility and endurance with good driving action covering the ground effortlessly.

COAT: Double coat, thick and extremely weatherproof.

HAIR: There are two variants:

- Short haired: The outer coat is of medium length, fairly coarse, with a thick, soft undercoat. The hair                         isshorter on the face, top of head, ears and front of legs, longer on the neck, chest and back                        of thighs. The tail is bushy and the hair length is in proportion to the coat.
- Long haired: The outer coat is longer than the above, fairly coarse, with a thick, soft undercoat. The hair is                        shorter on the face, top of head, ears and front of legs, longer behind the ears, on the neck,                        chest, behind the forelegs and back of thighs. The tail is very bushy and the hair length is in                        proportion to the coat.

COLOUR: Several colours are permitted but a single colour should always be predominant. The                   predominant colours are:
- Various shades of tan, ranging from cream to reddish brown
- Chocolate brown
- Grey
- Black

White always accompanies the predominant colour. The most common white markings, which are often irregular, are a blaze or a part of the face, collar, chest, socks of varying length and tip of tail. Lighter shading often occurs on the underside of the dog from throat to tip of tail. On tan and grey dogs a black mask, black tips to the outer hairs and even occasional black hairs often occur. Black (tricolour) dogs have a black coat, white markings as mentioned above and traditional markings in any of the various tan colours on the cheeks, over the eyes (eyebrows) and on the legs. Patches of the above colours on a white background (pied) are permitted. White should not be totally predominant.

SIZE: Ideal height is:
Dogs: 46 cm.
Bitches: 42 cm.

FAULTS: Any departure from the foregoing points should be considered a fault and the seriousness with which the fault should be regarded should be in exact proportion to its degree.
- A solid black mantle or saddle on any of the various tan coloured dogs.

SERIOUS FAULTS:
- Lack of dewclaws.
- Yellow eyes
- Round protruding eyes.

N.B: Male animals should have two apparently normal testicles fully descended into the scrotum.

     Tillbaka till startsidan

                                               Antal besökare på denna sida sedan 2006-02-03